VIP is my middle name

Visserligen har jag väl aldrig förnekat att jag är en sån där väldigt viktig människa, men nu har jag som komplement ett snitsigt plastkort som jag kan kasta på folk som inte håller med. Sjukt bra. Måste bara träna på att kasta kort lite mer först. Spelkort är rätt i och för sig knepigare än plastkort skulle jag tro, och då spelkort bara är lagom kastknepiga borde väl detta inte bli en alltför svårövervinnerlig uppgift.

Är för övrigt rätt nöjd med min bildkomposition: då det enda vita i denna ministugan (förutom mig då. Och Eminem kanske.) visade sig vara sidorna i min 1400-sidiga Addonprogrammeringsbok kunde jag inte låta bli att erbjuda hintar av secureButton-xml-kod i bakgrunden. Det bästa från två världar, typ. Om man sedan kollar in det ytterst misslyckade ljuset så kan man få en skymt av ett ett kasst mörkt tyg som ska hänga för ett dörrfönster för att hålla ute solen då jag sover. Tyget kallas för ett kasst tyg för att det är kasst. För det släpper igenom solljus på en massa ställen. Det är jättesvårt att sova efter 1500.

Nu är det bara timmar kvar till avfärd söderut*. Ingen mer beachvolley på den halvbra planen vid Norrstrand. Desto mer beachvolley på desto bättre planer. Kom dit istället. Jakob, jag kan skicka ett foto på awesomenessen om du önskar?

Nåväl. Klockan är 0105. Jag lyssnar på Imogen Heaps kickasslåt. På bordet står det en gipsfigur som jag misstänker ska likna en nyckelpiga. Tretton timmar till avfärd. Spelet kan börja. **

—

* Om mitt flyttande till Umeå skulle varit en film, och denna höst skulle varit en uppföljare till nämnda film, så skulle taglinen varit något i stil med He is back. And this time he’s brought some friends.

** Alltså. Jag skojar inte. Men av alla möjliga låtar (i en playlist som irriterande nog heter Wolverine. Vem döper en playlist till Wolverine? Inte min playlist.) slumpades The Final Countdown fram precis då jag skrev slutet på den meningen. Ödet, du gjorde det igen.

Denna text skrevs onsdag, augusti 18th, 2010 kl 1:11.