Inlägget i slutet av universum

The length of this document defends it well against the risk of its being read.

-Winston Churchill

.

När jag trycker på ”Nytt inlägg” slår det mig att det förmodligtvis* är den sista gången jag gör det. Om man har dragit en slutsats av föregående mening är denna förhoppningsvis inte någon av dessa fyra:

• David och David kommer fortsätta skriva tillsammans.
• David eller David visade sig heta någonting annat.
• The Cake är sann.
• David, David eller David och David är en lögn.

David och David är slut. Över. Kaputt. Finite. Done. Completed. Avklarat.

”Men David och David, vad kommer då hända med domännamnet? Det är ju alldeles för fantastiskt för att bara samla damm!”

Har du hört talas om Milliways? Ungefär samma sak lär förr eller senare hända här, om än inte lika prestigefyllt. Tekniskt sett tror jag inte heller att du hittar en fysisk representation av ett domännamn så hur fysiskt damm ska kunna samlas övergår min mentala bild av damm.

”Men David och David, vad ska jag göra på dagarna då jag inte längre kan sitta och läsa era fullkomligt fantastiska inlägg?”

Oroa er icke. Det är bara att börja om från början. Eller konstant besöka davidochdavid.com/?random – och läsa slumpmässiga inlägg från våra otroligt händelserika livsresor.

När man ser tillbaka på det hela är det ganska härligt ändå. Heroes 3 kan ha förtjänat lite mer uppmärksamhet.

David skrev en intressant utläggning om Första intryck. Den skulle publiceras någon gång. Nu är någon gång. Läs den, och tänk allting baklänges eller tvärtom, så kan vi använda den som Sista intryck istället. Gosse, vilket sista intryck.

—

David och David har nu funnits i exakt 1,75 år. Det är en magisk siffra att sluta på. Romarriket existerade ju trots allt i 287 * 1,75 år. I sann svensk ordning så åstadkommer vi nu någon form av krönika. Fast utan reklam, produktplacering (kanske) och Arne Weise.

Vi gillade kommentarer. Kommentarer är för bloggar vad stenar är för romerska vägar. Fast med mer awesomeness. Efter en kvick överblick på statistiken kan man konstatera att följande människor förtjänar att gå ner i historien som våra mest aktiva kommentatorer. Om möjlighet och kakor finns, så är det definitivt dessa fyra som har vunnit de beryktade ätligheterna:

1. Samuel H: 154 kommentarer
2. Janne: 153 kommentarer
3. maja: 80 kommentarer
4. Lindvall: 70 kommentarer

Tillsammans står dessa fyra för 42% av det totala antalet kommentarer på bloggen**. David och David säger tack till er.

Vi gillade även citat. Över 70 inlägg har på något sätt haft med ett citat. Det betyder också, för den delen, att ungefär 270 inlägg har saknat citat. För att kompensera detta slarv ska vi nu redovisa lite fler citat. Citat, som är tagna från blogginläggen med citat. Kanske. Eller så är de bra citat.

Erik Davids favoritkommentar av vår käre bäste kommentatör Samuel:

”För att exakt kunna förstå en svajarms natur måste man försätta sig i högre kunskaper om kosmos komplexitet. Jag kan blott peka lite mot vad det är, du måste själv uppleva svaret: En svajarm är känslan av havsbris mot ansiktet en tidig lördagmorgon i juli. En svajarm är känslan av att dricka en het kopp te i skymningen, en månklar natt i slutet av september. En svajarm är… känslan av att vilja vara en liten del av något bra.”

David Eriks favoritkommentar av samma förstahållplatsare:

”Hur däckbytet gick till: jag lade mig under bilen och agerade mänsklig domkraft, samtidigt som jag gav telefonsupport åt svetsare och grävmaskinister. Daniel slet loss däcket med vänsterhanden, samtidigt som han backade med ett timmersläp. Viktor Lindvall kastade på det nya däcket i rätt läge från tjugotre meters håll, samtidigt som han tittade åt ett annat håll, eftersom han spottade ut snusen. David tittade strängt på regndropparna, som blev så förskräckta av hans burdusa auktoritet, att de valde att landa långt borta. Vi slapp därmed att bli genomblöta under det väl genomförda däckbytet.”

Här följer tre citat som vi ville ha med enbart så att vi slipper leta igenom inlägg för inlägg när vi vill se hur fantastiska vi är. Vi, vi, vi.

”Be careful what you reverse wish for, because you might not opposite get it.”

”Man måste bara älska Erikdagen. Ett fint intro till de 364.25 Daviddagarna.”

”Papperspåsen som låg på skrivbordet, beströdd med texten ”DISGO” upprepade gånger, tittade utmanande in i Samuels ögon.
Om den hade haft några.
Napparna som låg och höll om varandra i dess innandöme blev färre till antalet när den skjortärmsbeklädde armen stack in sin hand för att tillföra överflödig föda till värdkroppen.”

Vi gillade även, i denna ordning, Heroes 3, the Cake, Haikus, episka saker i allmänhet samt Spotify. Och många saker till. Kategorin Flumm var även välrepresenterad, något som alltid är ett gott tecken.

Framtiden är osäker. Vi vet inte om vi är för eller emot framtiden. En blick mot framtid:

Erik David kommer från nu till oändligheten mest troligt att hjälpa undernärda barn i Burma att bygga skolor som de sedan kan sälja till lokala rebelledare.

David Erik blev fäst vid bloggande. Så pass fäst att han under småtimmarna medan detta inlägg skrevs registrerade domänen daviderik.se och slängde igång en Wordpress-installation. Ingen vet inte hur det ej kommer sluta. Men inga barn i Burma kommer hjälpas av det, tha’s for sure.

—

* Jag lovade mig själv att ordet skulle få finnas med i detta inlägg. David hade redan använt förmodligen. Lite tangentbordsmagi skötte resten.

** Siffran 42 är faktiskt sann! Tro det.

…är faktiskt ett anagram av I ful dum bank Tio-Tre i CC. Förutsatt att ni är med på att .cc är nationell toppdomän för Kokosöarna samt att vi tillsammans innehar ett hemligt bankfack med nummer 103 i staden Uglystupidville just i detta land, kommer jag under ytterst viktiga och dödshotande sammanhang kunna förmedla detta till er genom att sjunga lite spontant. Ytterst viktigt att vara förberedd för allting. Vi är trots allt på väg in i ett nytt år, aye? Alla läsare som inte skapat någon form av hemligt anagram för något hemligt som någon hemlig ska kunna lista ut under ett hemligt tillfälle bör göra detta. Snarast.

Grattis på nyår, igen. Ungefär ett år sen sist.

Jag har ju alltid förutsatt att DavidochDavid förkortades DoD.
Och, motsägelsefullt till titeln, så har jag inte heller fått veta att det går förkorta på något annat sätt. Däremot har jag under årens lopp träffat på flera plagiatörer som försöker sno delar av vår kundkrets via användande av den tidigare nämnda förkortningen. På grund av detta har en grundlig undersökning genomförts. Nu följer en hastig konstellation av dessa, i viktighetsordning (mest spännande först):

• Day of Defeat - någon form av Halflife 2-mod som jag inte kan tala varken för eller emot för. (Negation-problem i denna mening, anar jag.)
• Date of Death – läs själva. Inte lika läskigt som det låter. Tror jag. Läste bara första raden, för detta skulle ju bli en hastig konstellation.
• dod.com – vad det riktigt ska vara förkortat för vet jag inte, men de har då den bästa webbadressen inom den här tävlingen. Grattis.
• Dress and Denim – klädbutik som kanske är Umeålokal, eller inte.
• Department of Defense, USA:s försvarsdepartement. Vet inte riktigt vad de vill åt här. The Endgame is uncertain, so to speak. Dock har de ett rätt mäktigt domännamn.

Inser ungefär nu att detta är väl ungefär en minustrea av 10 i spännandegrad. Så de minus 3 av tio personer som vill veta mer kan ju tex själva gå in på http://en.wikipedia.org/wiki/DOD och ägna timmar till att läsa om alla personer som har Dod i efternamn, om diverse mystiska saker som jag inte lyckades hastighetsnämna, samt skänka pengar till wikipedia då ni ändå håller på.

God jul, btw.

Detta är möjligtvis det första inlägg jag skriver som faktiskt är relativt relaterat till min utbildning. Läskigt. Titeln blev dock aningen exaggerated. Må så vara.

I takt med att teknologin gör framsteg blir allting underlättat. Och i och med att allting blir underlättat behöver vi inte längre hjälpa varandra. Vi behöver överlag inte ha något med andra människor att göra, utan kan låta tekniken få världen att fungera likafullt. Tekniken har hjälpt samhället till den nivån att vi kan vara mindre artiga och sociala: vi behöver i mindre utsträckning erkänna att andra människor finns om kring oss. Vet inte riktigt om detta resonemang kommer någonvart,  men har sammanställt en liten lista som jag kom på i samband med att jag vaknade omkring 04:36.

• Musikspelare i alla former – om vi går bakåt i tiden (fast inte så långt bakåt i tiden att vi inte hunnit uppfinna bussen) så antar jag att det förekommit situationer då folk åkt buss, suttit bredvid någon form av främmande varelse och inte haft en musikspelare att gömma sig bakom – utan istället kanske faktiskt behövt hälsa på nämnda främmande varelser. Självklart så förväntas kanske inte mycket mer än själva trekvarts-huvudnicken i kommunikationsväg, vi lever ju trots allt i Sköt-dig-själv-Sverige, men med var sin musikspelare har även denna lilla faktor av accknowledgement avlägsnats. Vilket gör behövlig kommunikation ännu mer awesome att iakkta: bevittnade under en bussresa ett scenario då en person med lurar i försökte fråga om en plats bredvid en annan person med lurar i var ledig: person 2 märkte först inte alls av att person 1 fanns där, därefter kunde ändå ingen av dem höra vad den andra sa. Episkt.*
• Automatiskt öppnande dörrar – självförklarande: vem behöver hålla upp dörren för nästa person som ska in/ut om dörren sköter den delen? Inte många.
• Hissar/rulltrappor – i och med hissar är trappstegen inte längre ett gigantiskt problem för sak/person-förflyttning. Färre personer behöver involveras. Effektivt? Ja. Osocialt? Definitivt.
• Solglasögon – se ”gömma sig bakom” i samband med musikspelare. Min personliga favorit. Skyddar även mot sand.
• Namnskyltar/visitkort – Nåja, att kalla namnskyltar för teknik är väl lite hånfullt mot, säg, Partikelacceleratorn i Cern. Men om vi alltid får veta vad alla gör och heter så blir det ju meningslöst att fråga.

Nu vill jag på intet sätt hävda att tekniken är dålig. Alla ovanstående saker är ju fantastiska**. Det huvudsakliga argumentet i denna argumentation har gått förlorat för alltid, då jag mest troligt somnade om innan jag hunnit konstatera eller ordifiera den delen. Men jag är helt övertygad om att det hade mycket vettigt att komma med.

—

* Detta hände då alltså varken mig själv ELLER en kompis till mig. Det hände faktiska andra människor. Japp.

** Ehm. Att kalla en namnskylt för ”fantastisk” är väl undervärderande mot andra fantastiska saker, såsom Portal, eller pepparkakor. Men ändå.

Okej. Nu är det så här att jag läste någonstans att ett tecken på att en blogg var tråkig var att alla inlägg handlade om att det inte fanns något att blogga om. Så jag tänker helt enkelt bortse från att detta är det andra inlägget i hela December månad. Jag hoppas att ni gör dito.

Jag har skaffat mig en idol. Kanske till och med min första riktiga idol. Vill minnas att David Beckham var något av en idol, men samtidigt så kanske det bara berodde på att vi hade samma namn, vem vet. Min nya idol heter däremot inte David. Han heter Tim Ferriss och är en rätt cool typ. När jag blir stor ska jag också vara en cool typ, och resa runt i världen, och inte jobba mer än 4 timmar per vecka. Skälet till att jag blivit Tim-ist är huvudsakligen att jag läste (okej, lyssnade) på Tims bok Four-Hour-Workweek. Den är totalt awesome och alla som inte har läst den borde läsa den igår. Kan inte på något effektivt och rättvise-givande sätt beskriva vad den handlar om på ett kort blogginläggs tid, så tänker inte försöka.

Två saker till som är Tim-relaterande:

• Jag håller för närvarande på att genomföra ett av Tims tidigare projekt: The 21-day-no-complaint-experiment. Det är onekligen intressant, och har hittills bara flyttat mitt armband sisådär 12 gånger. Nu är jag armbands-oflyttad exakt i en vecka, känns rätt bra. Väldigt givande och användbart. Try it out – if you dare.
• Tim håller precis på att ge ut en till bok. Den verkar rätt awesome. Jag bifogar trailern:

Då man börjar skriva ett inlägg och nästan direkt inser att man skrivit det inlägget tidigare, har man passerat den magiska gränsen för att vara etablerad skribent. Att upprepa sig för att det är lämpligt gör ju experter hela tiden. Genom någon mystiskt riktad syn på situationen kan jag därmed nu titulera mig som expert.

Vi tar en kort återblick till December 1:

• Projektet att skapa en låt med titeln For Ever – med högre kardinaltal har inte riktigt högst prioritet just nu. Skyller på att någon stulit min synth. Typ.
• Som kompensation för förra December med introduktionsregn i mängder så har vi nu snö så att till och med Skåne skulle vara stolt.*
• Det bör vara ungefär lika många sekunder kvar till årets dagen N. Däremot undrar jag om det finns en ny dag J (eller något liknande) att räkna ner till? Jag skulle vara överlycklig över en ny Match med Stort M. Tänk typ ”Matchen med stort M och dessutom i fetstil”, eller ”Matchen med Stort M med en distinkt punkt därefter”, eller om man är tråkig, ”Matchen med Stort M #2″.

Nåväl. För att även bidra med något givande och nytänkande för detta år så kan jag säga att jag började äta pepparkakor långt innan December. Japp, Henke, det är sant. Men det är också awesome. Dessutom har jag slutat att cykla: något jag i och för sig nog gjorde förra året också. Överlag brukar jag nämligen vara en stor propagandist för att man ska cykla till allt och allt annat, oavsett hur lång sträckan kan vara: så två minuter till skolan med cykel är obligatoriskt, jämfört med 7 minuter gångsträcka (det är nedförsbacke – rejält). Men ungefär en gång om året, oftast i samband med att min cykel helt enkelt väljer att frysa ihop så jag inte har något annat val, hamnar jag i situationen att jag måste GÅ någon form av sträcka. Detta resulterar i en sak, som i sin tur resulterar i två saker:

1. Plötsligt tar resor från A till B avsevärt längre tid – vilket gör det befogat att faktiskt plugga in mina Nocs-lurar och lyssna på musik medan jag förflyttar mig. 1 resulterar nu i 2 och 3:
2. Jag inser hur fantastiskt bra mina hörlurar är och hur mysigt det är att vandra omkring i en totalisolerad värld då jag bara hör min egen musik – dessutom återupptäcker jag här alla de låter som är awesome som jag har på min telefon men som inte finns på Spotify och därför aldrig lyssnas på under normala omständigheter.**
3. Den totalisolerade världen gör att jag slipper irriterande debatter om något irriterande och irrelevant, som till exempel huruvida Stockholm eller Göteborg är Sveriges bästa stad (av 4 personer som går i bredd på cykelvägen precis så snabbt att man inte har energin att gå förbi och därmed inte har så många andra val än att lyssna eller bara stanna upp helt plötsligt och stå still på gångvägen, något som har en tendens att uttrycka en aningen konstig personlighet).

Denna fas med musik och reselugn brukar sträcka sig fram tills jag antingen av en slump får tillbaka cykeln till brukbart skick, eller att jag lyssnat sönder alla de lokala låtarna, insett att min musiksmak är totalt enkelspårig, och manuellt fixat cykeln för att undvika denna tråkighet. Fastiden kan även påverkas av andra faktorer: på väg hem från skolan idag gick jag lugnt omkring i min egen värld och inser efter ett tag, då folk i närheten av mig skyndar sig undan åt olika håll, att någon form av renhållningsbil försökte köra förbi (och jag gick inte mitt på en bilväg, om jag säger så). Kul. Undra hur länge den hade försökt göra det.

—

* Okej. Vet inte riktigt hur det där går ihop. Men kan bocka av årets vädersnack vilket som.

** Okej. Tekniskt sett finns de ju på Spotify, va. Men man lyssnar ju inte på lokala låtar då man har möjlighet att lyssna distansiskt. Känns inte EU-korrekt annars.