Tacos.

Den teoretiska fördelen med att vara fler än en i ett hushåll som ska äta mat är att man kan laga mycket mer raffinerad mat med motivationen att man faktiskt äter som ett socialt medium snarare än faktiskt näringsintag. Och det innebär i praktiken att vi äter jämt. Och lagar tacos. Och äter tacosrester. Och de tillfällen då vi faktiskt är hemma samtidigt ägnar vi oss antingen åt att äta, lasta in den mat vi precis varit och handlat, eller diskutera vad vi ska äta nästföljande dag. Samt lyssna på Pomplamoose då. Man kan ibland

*

Hämtade ut mina tre nyaste kursböcker igår (samtidigt som omkring 600 kilo mystiskt pulver som vägde säkert en 10,12 kilo – det var otroligt knepigt att cykla**) och sitter och funderar på vilken jag ska läsa först:

• Den med en irriterande bild av ett halvt huvud (i en orange färgton) som mest troligt tillhör Michael Scofield från Prison Break, oavsett vad vissa inkorrekta inneboende hävdar.
• Den som verkar handla om filosofi, maskiner och huruvida de kan tänka eller ej
• Den som är uppföljaren till den som handlade om Design av vardagliga saker och som därmed kan vara rätt okej eftersom nerföljaren var rätt okej. Men ingen av dessa två böcker hade något spännande på framsidan.

Nu ska jag IKSUa.

—

* Ungefär här ringde Henke för tolfte gången och distraherade min koncentration med en massa spännande mystigheter. Så har i resterande delen av inlägget ingen aning vad jag var på väg att skriva eller komma fram till.

** Tror jag. Min pakethållare är trasig, så en inneboende fick sköta transporten.

I have so many friends! I’m so happy!*

Vad gör man om man har sålt sin själ till djävulen** (bara för att pröva på), begår nedladdning av animefilmer, är ensam, har tråkigt och har just blivit utsatt för griefers*** i ett spel där sagda akt verkligen kulminerar i sorg****? Jo, man tar hjälp av djävulsgåvan och lyckas få sällskap av en person som har med sig en vattenkokare. Därefter försöker man med den lilla mängd koffein som återfinns i te hålla sig vaken under ett litet spontan-maraton. Det lyckas inte. Efter en och en halv film går allt åt skogen. Åtminstone för den deltagare som steg upp sju samma morgon. Deltagaren som taktiskt nog hade väntat ytterligare fem och en halv timma med att stiga upp klarade sig bättre, vilket visar på fördelarna med att sova länge.

* Introlåtar till Japanska filmer äger.

** Facebook-medlem

*** http://en.wikipedia.org/wiki/Griefer

**** Förutsatt att man inte fuskar. Sorgen räknas inte om man fuskar.

Det är sant. Och de har samma färg som, vad kallas det, cement, eller betong, eller…sandsten!

Min första inneboende har också anlänt och nästa dyker upp imorgon. Så från imorgon ska kommer vi ha ungefär 8 kvadrat per person att leva på. Jag säger ungefär, eftersom jag mest troligt kommer behålla 21 själv och låta mina inneboende dela på 3. I hörnet bakom köksbordet. Inte mer än rätt. Har hört rykten om att facebook begagnats via mitt internet. Jag skakar av sådant och äter mariekex för att kompensera.

Visserligen ordnade inneboende 1 Tacos igår. Och visserligen tror jag inneboende 2 tänkte bjuda på Palt när denna dyker upp imorgon. Och visserligen är jag definitivt mottaglig för mutor. Mat är nice.

Jag har under det senaste dygnen lyssnat på Låten som titeln syftar på (bonuspoäng om man vet vilken, inneboende får ej gissa) ungefär 1000 gånger, och ungefär 1000 låtar av Richard Cheese. Och en massa One-Hit-Wonders. Och en massa annat. Om Spotify hade kunnat gå varmt hade det nog visserligen gjort det för flera år sedan, men det har då inte blivit kallare under de gångna dagarna.

Två saker till:

1. Alphaville’s version av Big in Japan är ju den absolut bästa.
2. ”Gångna” är ett sjukt fult ord. Att skriva och titta på alltså.
3. Jag överanvänder ”visserligen”.

—

* Uttalas arivvd. No comment. Men låten är bra.

Jag tänkte för någon timma sedan** att jag skulle skriva ett inlägg om att jag skulle städa mitt rum. Strax därefter slogs jag av tanken att jag kan försöka med att ta det hela från en annan vinkel, nämligen att skriva ett inlägg om att jag redan har städat mitt rum. Inte som i ”Jag har städat mitt rum någon gång i mitt liv” utan mer ”Jag städade nyss mitt rum.” Resultatet blev intressant. Nu har jag både ett inlägg och ett städat rum, någonting som inte brukar vara resultatet av att skriva ett pro-städningsinlägg.

________________________________________________________

* Den alternativa titeln löd ”Ett post-städningsinlägg”, men det kändes lite väl pretentiöst.

** Ja, det tar över en timma för mig att städa ett rum. Det borde väl egentligen bara tala för hur grundlig jag är?

Visserligen har jag väl aldrig förnekat att jag är en sån där väldigt viktig människa, men nu har jag som komplement ett snitsigt plastkort som jag kan kasta på folk som inte håller med. Sjukt bra. Måste bara träna på att kasta kort lite mer först. Spelkort är rätt i och för sig knepigare än plastkort skulle jag tro, och då spelkort bara är lagom kastknepiga borde väl detta inte bli en alltför svårövervinnerlig uppgift.

Är för övrigt rätt nöjd med min bildkomposition: då det enda vita i denna ministugan (förutom mig då. Och Eminem kanske.) visade sig vara sidorna i min 1400-sidiga Addonprogrammeringsbok kunde jag inte låta bli att erbjuda hintar av secureButton-xml-kod i bakgrunden. Det bästa från två världar, typ. Om man sedan kollar in det ytterst misslyckade ljuset så kan man få en skymt av ett ett kasst mörkt tyg som ska hänga för ett dörrfönster för att hålla ute solen då jag sover. Tyget kallas för ett kasst tyg för att det är kasst. För det släpper igenom solljus på en massa ställen. Det är jättesvårt att sova efter 1500.

Nu är det bara timmar kvar till avfärd söderut*. Ingen mer beachvolley på den halvbra planen vid Norrstrand. Desto mer beachvolley på desto bättre planer. Kom dit istället. Jakob, jag kan skicka ett foto på awesomenessen om du önskar?

Nåväl. Klockan är 0105. Jag lyssnar på Imogen Heaps kickasslåt. På bordet står det en gipsfigur som jag misstänker ska likna en nyckelpiga. Tretton timmar till avfärd. Spelet kan börja. **

—

* Om mitt flyttande till Umeå skulle varit en film, och denna höst skulle varit en uppföljare till nämnda film, så skulle taglinen varit något i stil med He is back. And this time he’s brought some friends.

** Alltså. Jag skojar inte. Men av alla möjliga låtar (i en playlist som irriterande nog heter Wolverine. Vem döper en playlist till Wolverine? Inte min playlist.) slumpades The Final Countdown fram precis då jag skrev slutet på den meningen. Ödet, du gjorde det igen.

…är å ena sidan ett ord jag egentligen inte borde använda, eftersom jag just har kommit hem från Mallorca. Men å andra sidan sägs det ju att hemma är bra och att Mallorca är.. varmt?

…får jag en behövlig paus från detta hemska slappande, med 37 graders värme i solsken och sällan mer än fem meter från en vattensamling stor nog att kasta sig i.

…äntligen får jag sova i min egen säng, istället för den upphöjda sängen i den svit som blev det nya rummet efter att det gamla skulle få nya gäster. Fråga inte mig hur hotellet hade räknat ut det där, men jag var missnöjd. Garderoben var lika stor som förra rummet – hur ska man då förstå?

Min näsa flagnar. Min garderob svämmar över. Jag har fler sjalar än vad jag har kalsonger, och fler armband än vad jag har sockar. The cake is still a lie.